Företagets namn - Företagsmeddelande
Här är en berättelse som påbörjades vintern 1995, den skrevs för hand på papperslappar med dåliga pennor och  mestadels om nätterna i förtvivlan, ensamhet och berusning och med en handstil som det tog tid att tyda dimmiga förmiddagar. Sedermera övergick skrivandet i mer nyktert tillstånd och med båda fötterna stadigt placerade i moder jords varma mylla färdigställdes denna saga om livet, myterna och skapelsen. Musik till texten är komponerad och inspelad av en mycket god vän och den hoppas jag att vi ska kunna publicera på något sätt inom en snar framtid.


En dröm blir verklighet. 

Miljoner rungande blixtar från en obefintlig himmel, ragnarröksskrin från en kommande tid, en trippelregnbåge över en obefintlig jord som rämnar i sina tänkta fästen inför mina exploderande ögonvitor, en hjärna smälter som grått föråldrat bly i de vita blixtarna från lasersolfångarnas parabolkupoler över ett framtida Saharas solstekta sanddynslabyrinter långt ute i någon vintergatas tomma och övergivna fästningar.- Varför? Varför? De klagande skriken ekade som falska tomma löften i mitt inre, jag öppnade sakta mina utbrända ögon och stirrade med förvrängd blick in i den isblå himlakroppen som var mina ögons utbrända spegelbild. Skriken rev som krossat glas i mitt inre, förtvivlat stirrade jag mig omkring, men bara den stora svärtade tomheten av svart iskall tystnad omgav mig. - Vem var det som skrek här ute där inga skrik kan höras? Här ute kan bara gudarna göra sig hörda. - Vems eller vilken gud var det som vrålande tillkännagav sin djupt rotade ångest på detta bedrövligt förnedrande vis.Så i insiktens skälvande nanosekund drogs min strupe ihop, en snara hårt åtdragen runt min åldriga skrumpna hals får mig att förvånat inse att den som vrålande slingrade sig som en skadad mask i den kalla ensamheten, var jag själv, klarhetens insiktsfulla sanning sköt mig med miljoner glödgade törnen. ------------------------------------------------------------------------------------------------------!
Det är ”JAG” 
 
Det är ”JAG” ! Jag är den vrålande guden. Det är jag som är den enda och sanna guden. Det är jag som är den ensamme GUDEN.!! Gode gud snörvlar jag i förtvivlan när jag inser att jag är Gud och att jag är ensam i ett oändligt vakuum och vet inte vad jag skalta mig till, total ensamhet, bara jag, ingen och inget annat. Vad är det mina söndersprängda ögon ser, vad är det min sargade hjärna, mina vrål och tårar har åstadkommit? Jag har i min förtvivlade ensamhet drömt och gjort,”DET” , det jag alltid har lovat mig att inte göra, jag har trots mina heliga löften gjort ”DET” som inte fick göras. ”JAG” HAR SKAPAT”!!? NEEEEEEJ! Det får inte vara sant, jag har tagit steget, jag har brutit heliga löften, nej, nej, nej och åter nej, nu finns det ingen återvändo nu när det har påbörjat. En Gud måste alltid fullfölja det Guden har påbörjat, därför gav vi oss de heliga löftena att aldrig, aldrig påbörja en skapelse. Ändå gjorde vi det en efter en och nu är alla de andra gudarna utplånade, borta, tillsammans med sina skapelser. Det är bara jag kvar, Den allsmäktige. Den ende, Den siste Guden!  Vem är - - - - ”Jag” 

”Jag”
 
Känner jag mig själv så pass väl att jag kan ta på mig detta ansvar som det är att fortsätta skapelseprocessen. Har jag någonsin rannsakat mitt inre, har jag någonsin behövt karva i mitt undermedvetnas dunkla ljuskygga labyrinter. Nej och åter nej, aldrig har det behövts. Varför skulle jag ha gjort det? Alla andra var ju borta sedan länge. Jag var ensam kvar här med tystnaden, tomheten och den otroligt oändliga intigheten. Jag har inte behövt ställas till svars för något på oräknelig ”Tid är ett gissel, tid existerar bara när något är skapat, då finns det en referensram och det har det bara funnits här i mycket korta ögonblick, just då när någon av oss gudar begick misstaget att ställa till med en skapelse. Det blev bara bedrövelse, ingen lyckades skapa något som blev värdigt och beständigt. Allt bara drog förbi som en liten rysning utefter min skorviga rygg de lämnade inte ens några ärr efter sig där jag stilla flöt fram i intet och iakttog dårskapen. Det var inget som berörde mig. Men de som hade skapat skapelserna berördes hårt, ty de blev tvungna att gå under tillsammans med sina skapelser. De fick vara upphöjda en kort stund till gudar över skapelsens krona, den skapelse som de själva skapat och som de skulle försvinna med som små vackra irrbloss ut i det kalla inget. Vad hemskt, vilket otroligt misstag av mig att jag inte kunde låta bli. Ty ”JAG” visste ju hur det skulle bli jag visste att skapelse och undergång går hand i hand. Jag hade ryst och slutit mina allseende ögon inför det jag sett. Det här är inget roligt, det är slut på sötebrödsdagarna. Nu måste jag planlägga och gå systematiskt till väga. Det första jag måste göra är att åstadkomma ljus, för jag kan inte längre famla runt som en seende i oändligt och totalt mörker. Jag måste sätta igång, för ingen, inte ens en gud kan skjuta upp något till morgondagen, för en så länge existerar den inte. Så ett uppskjutande är lönlöst för tiden står still den går ännu inte och allt är just nu, bara, just nu. Här kommer min första uttalade mening, den som skall sätta igång den slutgiltiga skapelsen. ------------------------------------------------------------------------------------------------------?  
VARDE LJUS !!!!!!!!  

”JAG” har lyckats! Makalöst jag känner hur skaparglädjen kommer krypande. S T O P P ! Vad gör jag? Låter jag mig överrumplas av mig själv, jag låter väl inte guden i mig stråla i övermod? Jag måste tänka. Vad skall jag skapa? Jag kanske måste se och begrunda vad jag hittills har ställt till med. Ljuset måste ju komma från någon källa, det kan inte bara vara ljus helt plötsligt från igenting, vad har jag gjort, vad har hänt?  

Min gud? 

Ja? Det är jag! Vad vill jag? Jag är helt överväldigad. Överallt i det mörker som var så totalt svävar nu lysande klot i ett ända stort virrvarr, det är ingen som helst ordning, jag blir bländad, bränd och förtvivlad vart jag än se.

 ORDNING! 
 
Ryter jag alldeles desorienterad över att se hur kloten i ”Min” skapelse far runt och kolliderar med varandra och utlöser fruktansvärda neotronexplosioner överallt omkring mig. Jag måste omedelbart sansa mig, för efter att ha rutit i förtvivlan så är det plötsligt ordning. Nu driver det materia i omloppsbanor runt de vitglödgade gammastrålande kloten och fritt stoft svävar i de svarta tomrummen. Det är inte så enkelt att se konsekvenserna av mitt handlande, jag måste koncentrera mig på vad som komma skall. Hur och vad skall jag skapa för att inte göra bort mig för all framtid, är det liv och i så fall vad för liv?------------------------------------------------------------------------------------
Jag har funderat, och mycket har hänt sedan jag röt ordning men den ordning som jag då beordrade har inte varit stabil utan mycket har skett rent spontant. Jag har dålig kontroll, framför allt över de kemiska processerna, explosionerna och vad implosionerna åstadkommer. Jag som inte är van vid att hålla uppsikt över en enda liten atom har nu allt detta väldiga att hålla ordning på, jag lärde mig inget av de andra gudarnas skapelser utan jag bara betraktade, vad jag då ansåg var deras egna egoistiska dårskaps angelägenheter med ett föraktfullt smil i mitt hjärta.

Med råge.

Nu får jag igen med råge. Nu skall jag försöka lära mig en hård läxa. Många spontana konstellationer har uppstått där de häftigt lysande, heta och energiomvandlande kloten svävar, de har bundit mindre varma och kalla följeslagare till sig. De roterar runt i något sånär stabila mönster, konstellationerna bildar i sin tur med liknande fenomen stora spiraler i all oändlighet i en evighet utan slut. Jag vet inte vad det är men det är bedårande, vackert och medryckande om än väldigt skrämmande? Är detta vad som skulle kunna kallas ett universum? Vad vet jag, en gud?  Kanske jag skall inrikta mitt skapande på någon av dessa sammanhopningar? Skall jag börja med att sätta namn på dem alla så jag får lite koll på allt detta fantastiska men hur skall jag klara detta ensam? AH! En snilleblixt! De skarp lysande skall kallas stjärnor, de kallare skall heta planeter, allt det mindre får bli asteroider, klippor, stenar, grus, sand, stoft och gaser och svarta hål. Är det såhär att vara Gud? Vilken känsla! Denna skapelse, dessa fenomen måste ha någon trofast övervakare i all oändlighet och det kan inte bli jag.

 AH! En Guds snilleblixt, STJÄRNSEGLARE!

Ur mitt hjärta skall jag skapa godhet och godheten skall vara två, de skall vara ”stjärnseglare”, två bedårande vackra, varelser bestående och skapade av den finaste och värdefullaste materian i hela universum. På oändlighetens vingar skall de patrullera mitt universum till tidens ände. De skall vara mig lika men de skall inte kunna skapa. Det tillhör endast gudarna och nu är jag ensam så det tillfaller endast ”MIG”. Jag skall göra så att jag finns i allt, min puls skulle genomsyra alltet. Så skall det bli för all tid, min puls skall leda dessa två genom oändligheten, de skall få uppleva all genom mig och jag skall uppleva allt genom dem, de skall ändå vara fria att handla som det tillkommer dem.

 ”Jag” har skapat detta,

Skaparglädjen strömmar genom mig och ut i alltet. Framför mig svärmar universums konstellationer, en hänryckande upplevelse som i det närmaste gör mig handlingsförlamad. Jag kan bara tyst sväva med i den kosmiska dansen. Vill jag verkligen gripa in i detta så bedårande? Det är helt fantastiskt, vilka färger vilket ljusspel, jag är helt tagen av detta underbara skådespel . ”Jag” har skapat detta. Men skall då bara jag och ”stjärnseglarna” få njuta av detta underbara som utspelar sig framför oss? Plötsligt seglar en liten ansamling planeter med dess sol fram och uppfyller hela min varelse med sin existens.

Här skall jag börja.

En ny uppenbarelse kommer krypande som en kittling utefter min skorviga rygg, något saknas i denna skönhet. Allt är tyst, inga ljud, det är tyst. Inte ens de outtalade Orden som satte igång det hela förnimndes av något. Det var bara i mitt inre jag kände Orden leva och ändå fick de sådana konsekvenser. Hur skulle det då vara om mina Ord verkligen hörs och att något fick höra dem? Jag måste fortsätta att skapa! Jag sträcker fram min hand och hejdar en planet, denna skall jag forma med kärleksfull hand, ömt skall mitt hjärta vara, underbar skall min skapelse bli. Ett djupt andetag där universums alla beståndsdelar rinner i en evig kall ström in i mitt inre och väntar och vänder, varsamt utandas jag min ande över planeten. Förundrat ser jag vad som händer när min andedräkt träffar den lilla ynkliga planeten som skall vara mitt laboratorium för alltid, här skall jag skapa ett bestående monument över det Gudomliga, ett monument över min ödmjukhet, här skall ett nytt liv spira i harmoni med universums lagar, mina lagar, inget annat skall råda här. Min andedräkt omsluter planeten och dess hetta avtar och ett fantastiskt skådespel tar sin början, ett skådespel som fascinerar och hänrycker mig. Det är inte mycket som jag behöver göra på oändliga tidrymder. En liten rättelse där en liten fingervisning här och allt fortgår helt enligt mina förväntningar, en enorm soppa som kokar och bubblar. Ett obegripligt inferno där oordning sakta men säkert övergår till ordning och ur detta spirar nytt liv. Den enda levande planeten i universum börjar ta form, den blå planeten kommer till, och mitt inre utvecklas en större plan.

 Min avbild.

Här skall varelser av alla de slag få se Guds ljus, här skall den kosmiska vibration äntligen förnimmas av varelser som skall vara min avbild. Vilken fantastisk ”Gud” jag är. Är detta en styggelse, en hädelse av mig själv att känna vilken underbar skapelse detta kommer att bli, allt i harmoni med mig och mina önskningar. Hur skall jag  stå ut i dessa långsamma tider av skapelseprocess, nu när tiden har gjort sitt inträde i universum. Jag har skapat dag och natt och allt rör sig i ett bestämt mönster, från och med nu är jag tvungen att leva med tidens gång. Medan jag väntar och iakttar, blåser jag livets ande i mina ”stjärnseglare” och omedvetna av varandra sänder jag iväg dem åt var sitt håll genom det oändliga som de skall patrullera tills det ofrånkomliga slutet är här. Kommer de att hedra mitt minne? Vilken vedervärdig styggelse, att tänka på slutet nu när allt är i sin lindas skälvande skrud. Att tänka att allt detta som jag skapar med sådan omtanke och kärlek skall ha ett slut. Men om inte slutet finns där långt i fjärran hur skall då en ”Gud” som jag kunna stå ut? Jag är en ”Gud” som är van att leva utan tid, jag kan varken köpa eller stjäla mig någon tid, jag är bara ett väsen som bara är nu och inte, varken varit eller kommer att vara, inget då, eller sedan, bara nu. Tanken på slutet får mig att skynda på. Jag är en sjuk ”Gud” precis som alla de andra gudarna jämte mig som skapade saker och ting och inte stod ut med att leva med sina skapelser i oändlig tid utan förgjorde dem långt innan de var fullbordade och försvann i ett oåterkalleligt intet men med frid i sina inren, ett med det tomma och kalla, ett med inget. Men jag skall inte påskynda undergången ej heller ha begär efter den för den kommer ändå att inträffa för eller senare, för inget som är skapat kan vara oförgängligt, inte ens det som är skapat av den störste. Nu råder lagar som jag inte kan återkalla och jag kan inte döda det som jag skapat ty även om jag skulle kunna det så vore det ett underkännande av min egen skapelse och det kan jag inte stå ut med. För med skapelsen kommer ångest och habegär och något dåligt samvete för det som jag har gjort vill jag inte känna, för hur skall då de varelser som jag har för avsikt att skapa bli till sitt sinnelag om deras skapare känner ångest inför vad ”Han” har gjort. Jag måste rensa mitt inre och fortsätta med varlig hand och känna kärlek för vad jag skapar så att detta skall bli den känsla som genomsyrar och uppfyller alla mina varelser, snart skall jag vila.

Långt senare, en evighet har gått och jag frågar ”Mig”- Hur kunde det gå så fel---------------------------------------------------------------------------------------------?
 
  
Janne ”JAS” Svensson © 1998-10-26 / 2002-10-06 / 2003-01-09   


”EN NY VARELSE”.

Den stora gyllene örnen seglade spejande fram över himlavalvet. Nordens karga landskap låg till synes ödsligt, tomt från horisont till horisont. Ändock såg örnen det inget annat öga förmådde att ”se”, överallt i dalens skrevor, i fjällsluttningarnas gömslen och i kullarnas rösen, överallt rörde sig landets hemlighetsfulla väsen, överallt tisseltassel. Något höll på att hända här ute i de otillgängliga tassemarkerna, något främmande hade trängt in och rubbat stillheten. Örnen, högt där uppe i skyn såg att en ”Ny Varelse” hade uppenbarat sig här på den karga nordens tundra…
 
En människa eller?

Luften var fylld av myrens dofter, skvattram, pors och venusfällans dofter dallrade tungt över landskapet. En ny lukt störde den känsliga harmonin. Renen klippte med öronen, dess nos darrade när det främmande sökte upp dess känsliga sinnen. Björnen stannade upp i sitt hjortronätande, reste sig på de kraftiga bakbenen, spejade mot fjärran, där långt borta i sommarhettans flimrande ångor syntes något förunderligt. Dess lukt förvirrade, den var främmande, vad var det för en märklig varelse som kom smygande i björnens rike. Var den ödmjuk, var den hel, bar den på sanningen eller kom den som ännu en förstörare? Örnen förstod där uppe i den blå evigheten att något nytt skulle ske, en förändring som ingen kunde göra något åt, ett ödets nyck. En ny varelse hade påbörjat sin resa in i väsendenas rike. Vad skulle nu ske, nu när Hon var här? Vad bar Hon i sitt sköte, var det gott eller ont? Örnen viste, den gyllene örnen han hade ”sett” allt. Nu svävar han majestätiskt bort mot fjärran boningar där stillhetens vindar härskar.   

De gyllene bären.

Hon rörde sig försiktigt fram genom detta främmande land och förundrades över dess värdighet. Hennes sinnen var på helspänn, Hon tyckte sig förnimma tissel och tassel överallt. Hon visste att det fans liv i allt, men här mötte Hon något nytt. Väsen som var henne okända rörde sig lika fritt som Hon själv. Var det på gott eller ont undrade denna försiktigt smygande varelse. Hon spejade mot skyn och högt där uppe ”såg” Hon den gyllene örnen segla fram på sina väldiga vingar. Var han av stjärnseglarnas släckte undrade Hon, var Hon funnen? Tids nog skulle det visa sig om Hon var sedd. Vad bar detta karga och ödesmättade land i sitt inre, var det på gott eller ont? Hon rörde sig mjukt vidare, undvek att göra någon skada där Hon drog fram. Hon kunde ju inte veta vilket sorts liv Hon kanske besudlade med sin närvaro. Hon såg att överallt omkring Henne växte förunderliga gyllene bär. Myren runt Henne vibrerade, dofterna var bedövande och så för föriskt främmande. Hon knäböjde försiktigt och plockade ett av de märkliga gyllene bären, förde det med en sensuell rörelse till sina läppar. En ljuvlig smak spred sig i Hennes munhåla, Hennes lekamen fylldes av den underbaraste upplevelse, livet pulserade jublande genom Hennes kropp. Detta land var kanske trots allt av godo. I fjärran såg Hon en väldig varelse resa sig upp över myrens dallrande doftfyllda rymd, som en hägring hängde den där, växte till oförståeliga dimensioner. Den tycktes Henne överväldigande och den spanade åt Hennes håll. Vad var detta för varelse, någon sådan hade Hon aldrig tidigare skådat. Hon slöt sina ögon och fylldes av ett längtansfullt och pockande sug, Hon förstod att Hon måste vidare. Men först måste Hon söka skydd och få vila ut efter sina otroliga upplevelser i detta förunderliga land. Snart låg Hon på en bädd av väldoftande örter, medan Hennes själ färdades genom ljusårens oändlighet, natten kom och svepte in Henne i sin mjuka svarta sammet.   

Myrens drottning. 

Hon låg på bädden av väldoftande örter, medan den gyllene örnen återvände från sin resa långt bortom den blå evigheten från mötet med stjärnseglaren. Den gyllene skådade åter ned på myren, den heta dagens skimmer hade övergått till sval blå skymning där den nedgående solen mötte den uppgående månen. Ett magiskt möte där allt stod stilla i en evigheternas sekund. Tissel, tassel bland väsendena, nyfiket sniffande på den ”nya”. Så mjuk Hon var, så ren och klar. Älvorna, trollen, vättarna och alla de andra, nyfiket berörande Hennes själ i aftonens påträngande dofter. Vem är Hon denna mystiskt sköna som kom över myrens dallrande ångor. Vad bär Hon i sitt hjärta, godhetens helande eller ondskans söndrande kraft? Tunga skyar drar fram över månen som spinner sitt silver över det nakna karga landet där myrens gungfly är så förrädisk. Ett steg på fel sida och Myrens drottning omfamnar dig hon sluter in dig i det eviga mörkret. Det är henne, Hon känner i sina oroliga drömmar när stjärnseglaren drar fram över natthimmelns djupblå tystnad. Den gyllene örnen slår ihop sina vingar och sluter Henne i sin väldiga famn..   

Ett blått regn. 

Älvorna dansar sin förföriska dans över myrens förrädiska gungfly. Som i en uppenbarelse söker sig stjärnseglaren fram genom natten, sökande efter Henne, Hon som drogs ned till landet där väsendena härskar. De små grå rör vid hennes kropp, de lyfter upp Henne och för Henne till sin boning, den boning som varit stängd för alla, där ingen främmande varit förutom Upprätthållaren, den högste av alla väsen. Har Han rätt? Ja Han måste vara den ende som har rätt att hålla Henne kvar. Med stora fascinerade ögon ser de på Henne, Hon som de ”sett” vandra fram genom landets dalar och över dess fjäll, Hon som strandade här i deras land. Här i landet där enbart intuitionens känslor härskar, här där endast hjärtan kan beröra och beröras. Björnen är herre i detta land, men i denna helhet står Upprätthållaren som en konung omhöljd av dimma, en skogsande, stor och mäktig, bedårande som en illusion utsprungen ur fjällets och skogens helhet. Konung av väsendenas land. Nu står Han böjd över Henne, Hon som kommit från fjärran, Hon som vandrade genom myrens dallrande ånga försiktigt klivande mellan starrgräsets tuvor, Hon som slog sig till ro mitt bland älvor och vättar där ängsdunets vita vippor bugade sig för vinden. Överväldigad står Han där bjässen av bjässar, kung av klippor, klippornas klippa. Mjukt böjer Han sig fram och rör vid Hennes läppar med sina känsliga fingrar. I det samma slår gnistor av blått regn upp och fyller evigheten, en kyss där endast anden deltar, en kyss så fantastiskt underbar att endast stjärnseglaren och Upprätthållaren förstår dess fulla innebörd. Är då inte allt detta ett möte fyllt av förståelsens renhet, Hon skälver till och vaknar lyckligare en någonsin förr. I fjärran skriar den gyllene örnen ut sin längtan, som ett sårat villebråd längtar efter mötet med befriaren.  

Stenätaren. 
 
Som vålnader far de fram över klippor och våtmarker med endast ett förnimbart buller stormar trollen fram utsprungna ur fjällets rötter. Medan tysta tårar faller som silverne droppar och splittras i ett kristallrengn mot klippan i den stilla natten. Upprätthållaren har kallat på Stenätarna, snabbt färdas de fram genom skuggorna, månen är på väg ned, mörkret djupnar natten sluter in landet i sin svarta sammetskaftan. Örnen har slagit sig till ro på fjällets snöklädda ödsliga topp där endast han och vindarna härskar. Hon vaknar, vinden kyler hennes våta kinder, Hon färdas snabbt fram genom natten uppburen av trollens kraftiga armar mot ett för Henne okänt mål i fjärran. Mörk är natten, endast upplyst av de avlägsna stjärnorna och endast de som kan ”se” kan färdas genom landet i detta sammetsmörker. Hennes långa blonda hår virvlar mjukt i fartvinden, Hennes tårar har slutat att splittras mot berget, stjärnorna på himmeln är nu som Hennes silverne tårar mot den hårda klippan.
  
Vägen har röjts. 

Hennes klarblå ögon fylls av längtan, Hon ser upp på den stjärnbeströdda natthimmelen, Hennes hjärta vacklat till och är nära att brista. Skall Hon förlora allt, allt som Hon har färdats så långt för i den eviga tystnaden? Skall allt ta slut nu och här hos dessa väsen? De som bär Henne genom natten i ett rasand tempo. Deras lukt är för Henne en oangenäm odör, lätena de frambringar är ett djupt mullrande utsprunget långt ned i deras bukhålor, deras själar oläsbara. Hon har mött stenätarna, trollen som härskar vid fjällets djupa rötter, långt bort i det otämjda karga landet högst upp i norr. Stenätare som bara visar sig om den tolvbenta Upprätthållaren kallat på dem. Han färdas sida vid sida med dem nu då de frambär denna underbara skapelse genom natten, mot ett mål som bara Han känner till, långt bort fjärran i söderns land. De skall färdas i många långa nätter för att nå sitt mål. Vägen har röjts från oangenäma hinder och magi har blivit läst över vägen av de väsen som bebor de trakter de passerar. Ty alla måste delta och göra det lätt för dem, deras börda är så betydelsefull att inget får gå fel..   

Ett längtansfullt skri. 

Natten lider mot sitt slut, mörkret viker undan för en dolsk gryning, Nattens omtumlande färd har nått sitt slut. En bädd av rogivande, väldoftande och magiska örter är vackert iordningställd för att ta emot Henne och föra bort Henne genom drömmarnas verklighet. Varsamt med sinnliga rörelser blir Hon nedlagd därpå. De magiska orden uttalas av Upprätthållaren och Hon faller omedelbart i djup sömn, men Hennes själ förblir vaken. I drömmarna där själen färdades, två avgrunds mörka ögon hänryckt beslöjade, betraktande Henne från sin ödsliga fjälltopp långt uppe i norr. Den gyllene örnen fäller ut sina vingar och lyfter med ett skri från vindarnas boning och de bär honom snabbt mot sitt mål, de bär honom rakt mot Hennes örtbädd och han jublar. På himlavalvet slocknar den sista stjärnan. I det välluktande daggvåta gräset dansar väsendena sin tysta hyllningsdans medan de sjunger med förföriska stämmor. De hyllar den underbara gryningen och den nya dagen, medan dimman lyfter som ett gyllene skimmer över nejden. Skogsrået drar sig skyggt undan in i den trolska skogens djupa dunkel. Natten drar ett sista skälvande andetag, sedan höjer sig solen över de mjuka dimhöljda kullarna. En ensam taltrast sjunger dagens lov högt i en gnistrande grantopp. Väsendena smyger stilla in i sina gömslen, ännu en dag skall råda över landet. Långt bort i fjärran seglar den gyllene örnen fram som en gnistrande ädelsten skriande fram sin längtan, högt i skyn spejande efter Henne.   

En illusion.

Upprätthållaren står orubblig på sina tolv ben i skogens lövsal, helt osynlig för dem som inte kan ”se” ty Hans ben är som trädstammar, Hans kropp som trädkronor, Hans hals och huvud endast som en illusion av himlavalvet. På Honom vilar en oerhörd börda, ett ofattbart ansvar, ty endast Han och den gyllene örnen högt i den blå evigheten vet sanningen om denna underbara varelse. Skulle de klara av att förlösa sanningen för alla landets invånare och bebyggare? Med hennes hjälp skulle det kanske gå, skulle detta bli av godo? Det måste bli så om människan äntligen skulle bli hel igen och färdas fram på livets väg med väsendena som sina bröder och systrar, ännu en gång som då för en evighet sedan då de kärleksfullt omfamnade varandra i en kosmisk dans. Upprätthållaren såg ängsligt upp mot skyn sökande sin broder den gyllene örnen.   

Många tunga offer

I drömmen ”såg” Hon allt genom de två mörka ögonen, Hon svävade högt i det blå. Mjuka molntussar tycktes smeka Hennes panna behagfullt, med en ljuvlig klarhet ”såg” Hon sambandet, och det var gott. Hon betraktade landet som Hon inte hade gjort förut och Hon ”såg” att det inte var allt för sargat. Väsendena hade gjort ett gott och uppoffrande arbete för att rädda landet från total kolapps. Många tunga offer hade de fått göra för landet de levde i. Skulle det kunna spira till fullo på nytt och blomma ut i sin helhet som det en gång gjort i en fjärran tidsålder. Hon såg landet svepa förbi under sig med många underbara platser, oberörda platser rena som en jungfru i snövit smäktande brudklädsel. I ”drömmen” förstod Hon att det var här som Hon skulle fullfölja sitt kall, det var här som Hon skulle återförenas med Honom, den som var Hennes like. O! Låt det inte dröja tills ännu en evighet förflutit. På denna heliga plats vilade de alla ut men i djupet kände de en oro stiga fram.
      
Ett smärtsamt möte. 

Dagen kom med tunga skyar, solen försvann in bakom mörka hotfulla moln en mörk isande dimma drog in över landet, ett oroväckande dunkel spred sig över gläntan. Ett dovt vibrerande muller långt bort i fjärran bekräftade att den oro de känt var befogad. Nervösa och oroliga rörelser i väsendenas skrymslen och nästen. En isande fukt svepte in och det dröp om de tolv benen, örnens vingar slets hit och dit i den allt mer tilltagande stormen. Oroligt kastade Hon sig runt på sin bädd av örter, Hon drömde inga vackra drömmar. Plötsligt bröt en ljungande blixt fram ur de hotfulla svarta molnen. Ett skri av fasa eller njutning ekade mellan skogens fuktdrypande trädstammar. De svarta hade lämnat sina hålor för att möta och utmana i en kamp om Hennes gunst. Rysliga svartskimrande springare med het andedräkt, med ohyggligt kusliga ryttare på sina fjälliga ryggar störtade fram i det tilltagande slagregnet, stormen röt ut sitt raseri över dem alla. Kalla kårar rusade fram som elektriska stötar genom Hennes sköna kropp, Hon var klarvaken och alla Hennes sinnen brann som en sköld mot det nya skrämmande främmande som störde den harmonifyllda ordningen, och Hon viste på vilken sida Hon ville kämpa. En sammandrabbning och en strid på liv och död var oundviklig. Och hon gjorde något som Hon trott att Hon aldrig skulle behöva göra. Hon dansade dödens dans och döden kom Henne nära, väsendena runt Henne skyggade skräckslagna tillbaka inför Hennes skrämmande gestalt. Dödskonstens makt i Hennes skepnad var påtagligt närvarande, aldrig hade de trott detta om Henne, men de förstod nu Hennes styrka och de insåg att denna närvaro var nödvändig. När den Tolvbente slöt upp vid Hennes sida och den gyllene örnen svävade över deras huvuden var de tre fruktansvärda att skåda. Dagen var mörkare än natten, regnet piskade grymt de tre, stormen slet i dem med sina rasande klor, träden knäcktes som spröda stickor runt denna treenighet. Makterna var samlade. Att Hon var stjärnseglare stod nu utom allt tvivel och väsendena jublade i sina hjärtan, medan de mörka makterna skälvde till av skrämd förundran inför denna varelse. Ljusårens oändliga tomhet hade givit Henne den makt strömmade genom Henne i ett rubinrött magma regn. Gläntan och hela himlavalvet över dem strålade av deras härlighet. Hon svävade en bit ovan den rungande jorden, Hon skulle kämpa i sitt rätta element och de blå solarnas rena energi genomsyrade Hennes lekamen. Den Tolvbentes ben trängde med ett ljungande dån djupt ned i moder jord och fick kraft direkt från den starka urmodern, orubblig stod Han där. Hans huvud var vidunderligt att beskåda, jordens makter strömmade strålande ut ur Hans djupsvarta ögon, var och en som såg in i dem förvandlades obarmhärtligen till mull som spreds för vinden och drog bort med stormens sista rytande. Den gyllene örnen svävade över trädtopparna hans näbb var fruktansvärt stor, vass och stark nog att klippa av det största trädet som ett ynka barr. Hans klor väldiga i sin grymhet, hårda och vassa blixtrade de likt domedagseldar grymma nog att slita sönder klippblock från vindarnas boning. Hans gyllene, gnistrande vingar omslöt dem alla, hans skri fyllde alla med ren och kall fasa, till och med fjällen i fjärran skälvde inför dess väldighet och ändock var det från dem han hämtade sin styrka. Rasande röt elementen ut sina makter. Plötsligt stod allt stilla sammandrabbningens ögonblick var inne. Ljus och mörker drabbade samman och allt levande flydde från skådeplatsen. Åter slets himlen sönder av fruktansvärda blixtar, dånet var förödande i dess väldighet. Mörkt svart blod flöt i strida strömmar och där det rann fram dog allt i dess väg ty det kom från de svarta hålornas drägg. De svarta springarnas frustande stämmor fick blodet att stelna i sina ådror. Ryttarnas ögonhålor flammade som svarta diamanter, totalt bottenlösa, hemska nog att drunkna i och förtäras av helvetets slickande flammor, deras tveeggade kroksablar högg och stötte. Ut ur ögonhålornas svarta diamanter stormade miljontals fasansfulla bevingade små skränande varelser, deras snatter uppfyllde allt levande med en obeskrivlig dödslängtan, allt och alla ville bara ge upp och träda in i det eviga mörkrets barmhärtiga famn. Ljudet av deras vingar fick evigheten att vibrera så att berg och klippor smulades till grus och fick hjärtan att skrumpna, förtvina och dö. Striden föreföll att pågå i eoner. Men plötsligt, lika plötsligt som det hade börjat, blev det stilla det var över, molnen drog sig undan, regnets piskande upphörde, stormen drog bort och dog, ondskans stank föll och försvann. Solen bröt fram, bäckarna porlade glatt, fåglarna återvände med jublande klara sånger till gläntan. En obesegrad treenighet, en Upprätthållare, en gyllene örn och en stjärnseglare ljuvligare och vackrare än någonsin tidigare. Hon var vackrast av dem alla, Hennes blå ögon blåare än någonsin tidigare klarare och fulla av liv och förståelse, Hennes blonda böljande hår strålade som en gloria runt Henne, Hennes vackra kropp uppfylld av livet själv en total helhet underbarare än något som tidigare skådats i evigheternas universum.  

För första gången.

Väsendena samlades tyst runt treenigheten, alla var där, de bugade sig och alla kände vördnad inför denna storhet. De började rensa platsen från all ondska som lämnats kvar av mörkrets makter. För första gången sedan Hon kom vandrande över myrarna i väldoftens omtöcknade ångor fick Hon se alla de väsen som hade kantat Hennes väg. De var av alla slag, små och nätta, stora och oformliga, tunga och ogenomträngliga, tunna och skira som skimrande dimsjok. Deras stämmor var mullrande som magmaströmmarna i jordens inre eller svagt klingande som spröd rimfrost som faller om natten och alla var de goda i sitt uppsåt. Hon kände hur livet jublade och stilla tårar fuktade Hennes kinder, Hon var rörd i djupet av sitt hjärta inför allt detta goda. Hon började sjunga så som bara stjärnseglare kan sjunga. All verksamhet upphörde runt Henne alla lyssnade till denna enastående sång, så underbar att allas hjärtan sjöng med i denna kosmiska vibration som rörde vid allt levande, så underbart skön var Hennes stämma att Upprätthållarens ögon fylldes av glädjens och hänryckningens strålande tårar. Den gyllene örnens fjäderskrud var mer gyllene än någonsin och han seglade högt i den blå sjunde himmeln.  

Kullens svar.  

När Hennes sång upphörde och Hon återvände till världen sjönk Hon stilla ned på knä och prisade den kosmiska vibrationen. Långt bort i fjärran tyckte Hon sig höra ett svar på sin sång, Hon vacklade till, tappade harmonin som Hon trodde sig ha hört i fjärrans vindlande labyrinter. Hon var helt utmattad, psyket helt blankt, själen öm och tung Hennes kropp hårt sliten Hon och alla de som deltagit i striden behövde vila. De behövde åter låta sina jordiska tempel genomströmmas av kraften. Plötsligt svartnade allt runt Henne, de klippliknande stenätarna rusade ljudlöst fram och fångade upp Henne, varsamt på stadiga armar bar de bort Henne och lade ned Henne på en hastigt men vackert iordningställd bädd av mossa och löv, på toppen av en vackert skogsklädd kulle. Bevarare tog plats i alla skrymslen och vrår och in i urbergets skrevor försvann de. Friden härskade åter i skogen, i gläntan och på kullen. Den gyllene örnens skri hade tystnat, Upprätthållaren var som uppslukad av den mäktiga bokskogen, endast solens lek i trädens löv och ett svagt tissel och tassel, en djup suck hördes från stjärnseglaren då Hon drömde sig bort, ut i universums vindlande galaxspiraler, Hon tyckte sig åter höra den förunderliga harmonin långt där ute.  

Näcken. 

Ett vitt fint skimmer syntes över kullens krön, under de vackra bokträdens späda grönska samlade Hon sina krafter. Solens strålar spelade en symfoni i grenverket, vinden sjöng beslöjat med i trädens kronor, lekte med löven, viskade bland kullens stenar och gömslen. Bäcken porlade sprudlande fram genom den lilla dalen vid foten av kullen, solen gnistrade i dess kristallklara kalla vatten, den sjöng en silver klingande sång för Henne, dess vatten berättade den urgamla sägnen om honom ”spelmannen i forsen” och alla som hade tid stanna upp och lyssna med sitt hjärta, bäckens porlande berättande tycktes fylla hela tillvaron med sin berusande sång. Hon öppnade sitt sinne och hörde en andra stämma så trolsk och förförisk, djup och klar som skogstjärnen där i skogens glänta. Hon lyssnade andaktsfullt, alla Hennes sinnen tycktes bli mättade. Vad var detta för harmonier? Så förföriska att anden skrek av välbehag och längtan så ömt och ändå samtidigt så rasande i sin återspegling av denna makalösa plats. Vem var det som ville förföra så intensivt utan hämningar så naket så vackert att all annan längtan föll ned i en bottenlös brunn, bara rå naken längtan återstod, så oerhört sensuell och pockande denna andra stämma var. Hon reste sig som i ett töcken och lystrade, Hon smög nedför kullens mjuka mossa varsamt spejande varifrån kom dessa vackert mystikblandade harmonier? Uppströms hördes bäckens porlande allt tydligare, där i ett vattenfall målade solstrålarna en regnbåge i vattenkristallerna från det klara fallet. Där i den virvlande dimman såg Hon de skygga älvorna dansa extatiskt medryckande. Dessa väsen som aldrig visade sig i fullt dagsljus blev nu förförda av en spelmans outgrundliga konst, harmonierna nästan plågade Henne där Hon låg skyggt rodnande bland de stora ormbunkarna. Hon fick uppleva ett magiskt skådespel, Hon fick se och höra när näcken förförde de ljuvligaste av älvor. Hon längtade, Hon ville bli förförd precis som de och Hon hängav sig åt sina sinnen och sin lusta, Hon levde nu och enbart med hjärtat. När Hon slog upp sina ögon låg Hon åter på kullens krön förunderligt uppfylld av en total tillfredsställelse. Hade Hon drömt, förvirrat satte Hon sig upp, hörde vinden leka bland bokträdens silvergrå stammar vinden rusade upp i dess kronor med ett klingande silverskratt, i fjärran porlade bäcken glatt och förföriskt, Hennes långa blonda hår var drypande vått av dess vatten, Hon log, lade sig ned och slöt sina djupblå ögon Hennes ansiktsdrag sjönk till ro, Hon mindes och log.

 Åter redo. 

Resan mot deras mål hade blivit försenat av mörkrets makter som korsat deras väg. Hon och de övriga hade återhämta sig, nu var de redo, den sista etappen skulle bli annorlunda för nu visste Hon med säkerhet på vilken sida Hon stod. Hon hade lärt känna många väsen och ”sett” deras förtvivlade längtan, Hennes sinnen var helt öppna, Hon var redo. I dagens sista ljus höll de tre ett rådsmöte, nu var de en helhet i totalt samförstånd genomsyrade av de goda makterna. I utkanten av deras cirkel var många väsen samlade, de såg förundrat på de tre ty inget sades mellan dem de var sammanlänkade i total harmoni, den kosmiska energin genomströmmade dem alla. I ljusets härlighet uppstod den ursprungliga musikens mystik och Upprätthållarens tolv steg blev uppenbarade för alla som var där. Nu var uppvaknandets tid inne, det var dags att bli hel igen. Den gyllene örnen gav sig tyst upp i skymningslanskapets böljande slöjor för att varsko alla, hans skri genomträngde allt och alla, när det var dags skulle alla vara redo.  

Ett omen?  

I den blå stunden hördes den gyllene örnen sammankalla väsendena och Henne till ännu en nattlig resa. Hon satte sig förbryllat upp och såg att den Tolvbente stod i dalens djupa grönska ödmjukt väntande på att Hon skulle bli redo, Hon reste sig upp och gick graciöst nedför kullens mjuka mossa för att möta Honom. I natt skulle Hon få rida fram på Honom sittande på Hans mäktiga skuldror medan örnen seglade fram ovan deras huvuden utforskande varje rörelse på himlavalvet och på jorden under och framför sig. Hon undrade om Hennes like seglade, letande, fram där ute i den iskalla rymden, Hon undrade om han kände vad som höll på att hända. Hon viste inte, men Hon anade och Hon rös, kalla kårar ilade snabbt fram över hennes kropp en mikrosekund, sedan var allt som vanligt. Hon sneglade upp på Upprätthållarens enorma gestalt och kände styrkan från Hans själ genomsyra Henne. Långt bort i den dunkla granskogen började en nattskärra skria ödesmättat, ett omen eller? Den tunga stämningen bröts av en koltrasts kärlekskranka drillande, med sin klara stämma högt där uppe i jadetakets grenverk fyllde han alla med förtröstan. Vid de ståtliga grå stammarnas rötter porlade bäcken fortfarande silverklingande. Hon kände sig redo Hon jublade och sjöng tillsammans med koltrasten och många av väsendena föll in i deras duett, en mäktig kör fyllde dalen, deras sång böljade bort över kullen tillsammans med de sista solstrålarna, de var redo för avfärd.  

Förtvivlan. 

Inte långt från staden närmade sig hoppet, Hon är där tillsammans med alla naturens makter och väsen, de är alla enade, nu äntligen skall det bli gjort det som de har längtat efter i århundraden men ej haft makt nog att själva göra, Hon var äntligen hos dem. Hon rös inför anblicken av betonggettonas livlösa profiler mot natthimlen, gettona som gränsade till en förstörd och skändad natur. I fjärran reste sig människoboningarna, för högt, för livlösa och tråkiga mot en söndertrasad natthimmel. Väsendena och örnen hade varnat Henne inför denna vämjeliga syn, Hon kände kylan i jorden, den kom krypande upp genom Hennes känsliga och vaksamma kropp den fortplantade sig in i Hennes inre och tog ett gastkramande tag om Hennes själ. Hon kände att något var helt galet, det var inte betongen eller boningarna i sig själva nej det var varelserna som bebodde dessas kolossala kalla kolosser, de har blivigt kalla och blinda, de tycktes förlorade i ett fjärran mörker, ihåliga och tomma. Förtvivlat undrade Hon hur väsendena trodde att Hon ensam skulle kunna väcka längtan och hopp hos dessa galna människor, dessa skövlare av det heliga, dessa destruktiva varelsers oförstånd gränsande till vansinne, hur skulle Hon kunna hela ett så förvirrat släckte. Hon blev förtvivlad i sitt innersta, hur skall Hon finna ett svar på den största gåtan och sedan hjälpa denna spillra till uppvaknandets klarhet.  

Hoppet.  

Innan inträdet bland människornas boningar känner Hon att Hon måste rådgöra med Upprätthållaren och den gyllene örnen ännu en gång. Till sin fasa känner Hon att örnen är på väg att lämna Henne och Hon hör hans förtvivlade skri, Upprätthållaren är uppslukad av moderjord och endast ett svagt tissel och tassel hörs i utkanten av storskogen där gränsen mellan liv och död går. Men till sin glädje finner Hon att de ljuvliga dofterna från norr är hos Henne, de underbara klara dofterna som fyllde hela Hennes uppenbarelse då Hon först vaknade för eoner sedan bland myrens gyllene bär. Hoppets ljus tänds åter djupt i Hennes inre, kylans grepp lossnar något, Hon lyfter sitt ansikte och spejar ut bland stjärnorna. Hennes hem sedan evigheternas begynnelse, där ser Hon en gnista, en stjärna som faller på ett besynnerligt vis, så som Hon en gång föll genom himlavalvets blå barriär. Hennes nackhår reser sig, en snabb hissnade känsla i maggropen av förväntan, kan detta vara möjligt, kan väsendena ha vetat det Hon bara har hoppats och kanske någon gång anat i en avlägsen del av universum. Örnens skri är inte längre förtvivlat i Hennes öron, utan uppfyller Henne med glädje och en upprymd längtan. Hon sluter sig i sig själv och minns hur det en gång började. Sökandet efter svaret på den stora gåtan. Skall svaret äntligen uppenbaras, är det, det som skall hjälpa de stackars människorna ut ur mörkret? Hela Hennes väsen jublar, Hon vet att det är så, kylans grepp släppa allt mer och Hon blir helt fri. Den gastkramande kylan försvinner ut ur Hennes lekamen och i dess ställe strömmar jordens och dess väsens underbara andemakt och vishet in i Henne och möter Hennes kosmiska vibration, lyckan är nästan total, den sanna harmonins möte är nära.  

Mötet. 

Hon märker inte att en våldsam storm tornar upp sig vid horisonten. Solen försvinner hastigt i en explosion av blodröda färger i de mörka hotfulla molnbankarna vid världens rand. Hon har bara ögon för den som närmar sig från ovan, ned genom rymderna sänker sig milsvida gnistrande segel. Mörkret faller snabbt denna varma fuktiga sommarkväll, blixtar ljungar över himlen, stormen bryter med våldsam kraft in över staden, Energitillförseln slås ut och ett nästan ogenomträngligt mörker lägrar sig över betongkolosserna, dess invånare går till en orolig och ångestfylld vila. På ett ödsligt grått torg i den dystra förortens betonggetto lyser en ensam varelse upp omgivningen med sin inre glöd, vinden sliter i Hennes hår, river och sliter i Hennes kropp och själ. Hon märker det inte för där i himlarnas kaos närmar sig Han, Hennes like. Hon skälver det är fantastiskt, Hon jublar, det är Han, Hennes saknade andra hälft, ”stjärnseglaren”. Deras möte i natten är det mest efterlängtade möte i universums evighet, så många har trott att de väntat förgäves men så många kommer att få glädje av detta möte. Hela kosmos uppfylls av livets underbara dofter, björnen reser sig upp och spanar ut över nejden, han ser inget men känner desto mer och mins sin ”syn” från igår, ett dovt muller av upprymdhet stiger upp genom hans strupe sedan återgår han till sina gyllene bär medan en djup tillfredsställelse fyller hans hjärta. Vid vindarnas boning sitter örnen beredd att segla upp i den sjunde himmeln, allt är uppfyllt av en smäktande förväntan.. Sista dansen med älvorna.
 
Staden 1.

Mörka molnskyar sveper fram över himlavalvet, skuggorna rör sig oroligt när de söndertrasade molnen drar fram över fullmånens ärriga yta. Det ryker och ångar från gator och trottoarer, regnet har dragit bort över den avlägsna taggiga bergskedjan. Det är helt stilla bara ångan virvlar och slingrar sig som ormar runt husknutarna. Staden sover, en ensam sprucken neonskylt blinkar flämtande, dess röda flämtande återspeglas som öppna blödande sår i de efterlämnade vattenpussarna. Det glimmar och glänser som från avlägsna galaxer i den svarta hårda asfalten. De väldiga träden runt torget är drypande våta, det är tryckande varmt i den nu stilla sommarnatten. Luften är tjock och klibbig fast den borde vara klar och frisk efter ett så väldigt oväder. Lätta dimsjok lägrar sig över fontänens stilla vattenyta, det är älvorna som försiktigt ger sig till känna. De dansar och gråter som så många nätter förr, ända sedan de förlorade sin underbart svarta tjärn som låg här i den då så djupa och trygga granskogen. Dofterna av skvattram, pors och ljung och odonens matta blånad, lommens lugnade och ödesmättade hoande över spegelblankt vatten i gryningens skälvande ögonblick. Saknaden av allt detta och längtan efter alla deras systrar i en dans klingande av silverbjällrors, får dem att gråta i sina hjärtan, och det underbara skrattet borta, borta för alltid. Kvar bara några få som sorgset dansar över en fontän på stadens torg, omgivna av höga grå kalla murar, människoboningar höga som om de är på väg upp till stjärnorna tycks det dem, fångna här aldrig mer fria, gråtande dansar de vidare tills gryningens ylande storstadsskrän skrämmer ned dem i underjorden ännu en gång. Det knarrar och knäpper i trädstammarna runt torget. Det är vättarna som stela och vresiga tittar ut ur dessa åldriga och sargade träd, dessa som de känner så väl, också systrarna vid fontänen känner de sedan urminnes tider. De har vaktat denna plats i otaliga mansåldrar, de har alltid gjort det med glädje och omsorg. I sina grå kläder har de tissleltasslat och pysslat om och hjälpt allt och alla i alla tider. Nu är de lika dystra som älvorna, ingenting förutom en del träd är kvar av deras underbara storskog, till och med dofterna är borta ersatta av en avskyvärd stank. Det är bara människorna och deras råttor som tycks trivas här och nu. Inte ens i underjorden kan de längre vandra obehindrat bland rötter och klippblock som förr, nej nu är det bara betongfundament, tunnlar och avskyvärda parkeringshus för de själlösa människornas fordon. Inget av detta varken vill eller kan de förstå dessa väsen i sina grå kläder, långa skägg och krumma kroppar men med flinka händer som ingen nytta längre kan göra, de kan bara stå där och lyssna till älvornas sorgsna sång. Skogstrollen de avlägsna släktingarna till stenätarna är mer vresiga och dystra än förr, de saknar den levande stenen. Nu får de stå ut med stinkande skrymslen, kalla och våta gömslen i betonggettonas enformiga värld, förr kunde de tjoa och härja i de djupa skogarna, nu får de tissla och tassla som andra tomtejon, inte vråla och gorma bland skogens träd och stenar, inte ens kasta ett ynka flyttblock, det som hade uppskattats som höjden av nöjen. Tvi vale, spott och fräs, inte ens människorna går längre att skrämma, ty de tror inte längre på några väsen, för i djupet av sina hjärtan har också de förändrats. Tårögda står trollen där tillsammans med vättarna för att gråta med älvorna som dansar den sista dansen över en fontän i en förlorad värld utan några mysterier och hemlighetsfull magi. En tom och sorgsen värld där alla har blivit slavar under drömmen om något bättre, en bättre värld danad av människor, inte av naturens egna makter, inte i samspel med naturen, nej ett våldtagande av allt och alla. Med förbundna ögon bankar människorna sina själslösa kroppar blodiga mot betongens skrovliga yta....   En värld utan magi.

Staden 2.

I de gamla stolta träden som kantade stadens torg började det knäppa och knarra. Det är de uråldriga vättarna, de få som finns kvar i staden. De kommer fram ur sina gömslen djupt inne trädens fårade stammar, stela och griniga ser de sig omkring på denna en gång så vackra plats, denna plats som de har vaktat och vårdat med glädje och omsorg. Här har de suttit behagfullt tillbakalutade mot dessa vackra träd som de vårdat sedan de var små spirande skott i utkanten av storskogen. Här satt de och beskådade landet, medan de underbara älvorna dansade över skogenstjärnens silverne öga deras klingande skratt blandades med vättarnas hesare stämmor i förföriska melodier. Skogens rena dofter tillsammans med vindens lekt i trädkronorna vävde samman de sällsammaste och mäktigaste av symfonier. Nu är det kallt på denna plats, människorna har tagit den i besittning, borta är allt det sköna utom några träd, några få älvor och en handfull vresiga troll. Vättarna kan inte lämna denna plats ty de är bundna vid den av heliga löften, de måste vakta den tills tidens ände eller tills träden är utdöda. De kan bara stanna och gråta tillsammans med älvorna och känna stanken från stadens avfall, avgaser och annat otyg. Inte ens i underjorden där vättar och andra väsen alltid har färdats fritt kan de nu längre finna ro, nu är där fullt av tunnlar med framrusande gällt gnisslande och skramlande människofordon och överallt ledningar omgivna av obalanserade kraftfält. Ingenting av detta kan eller vill dessa väsen förstå, de kan bara stilla gråta och iaktta hur människorna blir kallare och kallare och mer främmande för vart ögonblick. Människorna går taktfast mot sin egen undergång, de har tappat sitt sanna jag. De har glömt vad de en gång var. Från betonggettonas kalla stinkande gömslen kommer trollen sakta hasande, inte tjoande och stojande som en gång i storskogen, de kan inte ens skrämma människorna längre, nej tvi vale spott och fräs. Tårögda sluter se upp tillsammans med vättarna för att ännu en natt gråta tillsammans med systrarna. Gråtande dansar älvorna den sista dansen över fontänen i en förlorad värld utan mysterier och hemlighetsfull magi, en tom och sorgsen värld där alla har blivit slavar under drömmen om en bättre värld danad av människornas egon utan känsla för naturens egna makter. En värld utan magi.   Hennes upplevelse.

Staden 3. 

Hon hade blivit förd till staden och för första gången fick Hon på nära håll se människornas boningar. Mörka moln drar tungt förbi över fullmånens ärriga skiva, det ryker och ångar från nattens svarta gator, regnet har dragit bort över landet, natten är het och helt stilla, ett onaturligt lugn vilar över staden, människorna sover, en ensam neonskylt blinkar melankoliskt från en fuktig grå sprucken husfasad, dess röda sken återspeglas i den fuktiga hårda asfalten som onödigt spillt blod. Runt stadens torg står de gamla träden drypande våta, det droppar från deras mäktiga kronor. Sommarnatten är het, luften tjock och kvalmig, en skir dimma lägrar sig över fontänen, det är älvorna som försiktigt och gråtande börjar dansa sin sorgedans över att deras underbara tjärn är borta för alltid, den som låg som ett stilla svart öga där ute på myren omgiven av den väldiga och trygga storskogen. Förtvivlat längtar de efter skogens underbara dofter och att åter få höra lommens ödesmättade hoande i gryningens stilla ögonblick, att åter få möta sina systrar i en dans klingande av silverne skratt, allt är borta för alltid. Sörjande dansar de vidare över fontänens stilla vatten på stadens torg omgivna av kalla grå murar, fånga för alltid, aldrig mera fria. Hon sörjer med dem Hon förstod deras förtvivlan, men ett hoppets gnista hade tänts likt en blinkande blodröd neonskylt i den svarta natten.  

Gyllene vingar från fjärran. 

Skälvande och ensam står Hon på torget, tomma människor började samlas runt Henne, Hotfulla ensamma oförstående med mörkrets vänstra hand hårt knutna om sina hjärtan. Var de verkliga eller förnam Hon framtiden, ett dovt susande från skyn och där kom han framstormande på sina gyllene vingar, grep Henne i sina starka klor, lyfte Henne högt över stadens kalla skepnad till mötet med Hennes gelike. Äntligen skulle de mötas i den efterlängtade kyssen, länge nog hade de ropat från var sin ödslig strand, över oändlighetens tomma vidder, äntligen fick de två mötas i den förlösande outhärdliga sanningens ögonblick, uppvaknandets stund var inne, allt skulle åter bli helt.  

Ännu själlösa.  

Omtumlad som i ett ofattbart drömtillstånd stod Hon vacklande på torgets hårda kalla asfaltsyta, fontänens vatten bildade silverne vattenpussar vid Hennes fötter, den ensamma blodfärgade neonskylten flämtade oroligt i dessa jämrande spegelytor. Omkring Henne samlades åter varelser så lika Henne själv, men de var tomma med vilsna irrande blickar som kalla avgrundshål i betongstädernas förstenade dalar. Människor tomma och utan själar trängde sig närmare Henne mer hotfulla än de svarta svavelstinkande ryttarna som Hon mött i stormens rasande klor djupt inne i skogens förtrollade glänta, en dag för så länge sedan. Hon höjde blicken mot skyn och undrade vart Han vänt sin kosa, lämnade Han Henne här, eller hade Hon bara varit förvirrad. Väsendena var för länge sedan försvunna tillbaka ut i tassemarkerna, tillbaka upp i den karga norden bland de gyllene bärens myrar bland skvattram och pors, dit hade de återvänt, Hon var ensam och Hennes själ vacklade i Hennes bröst, ty själlösa varelser hade Hon aldrig tidigare mött, inte någonstans i hela universum. Hur skulle Hon bära sig åt för att väcka dessa varelser utan någon hjälp av de vackra makterna? Det kunde ju inte bara räcka med att finnas till och känna kärlek och längtan. Skulle de då inte lyckas i sitt uppsåt? Plötsligt hördes ett uppsluppet sorl från utkanten av människomassan, några höll på att vakna upp ur dvalan som varat i så lång tid. De sjöng och lovprisande, de hade blivit helade, men många var förlorade djupt nere i sina dunkla egon och de blev rädda och förstod att Hon var den skyldige till att andra hade blivit helade, och den gamla avundsjukan gjorde sig åter gällande, de vrålade rasande med sönderslitna strupar i trasiga kroppar utan själar, de störtade sig fram mot Henne.  Hon slöt sina djupblå ögon, Hennes vackra rågblonda hår böljade i den stilla brisen, Hon var nöjd, släktet var räddat Hon hade gjort sitt, det var daggs att träda in i nästa demission och Hon var redo. Då kände Hon hur folkmassan stannade upp, ett häpet rop spred sig över betong och asfalt, Hon kunde höra älvorna sucka djupt av förundran för där i skyn kom Han åter, Hennes like nedsvepande med de kosmiska stjärnseglarseglen helt utspända så mäktiga att de täckte hela synfältet och himlen försvann där bakom. Han svepte ned och lyfte upp Henne i sina ljuvligt varsamma armar och slöt Henne till sig och de tycktes smälta samman och bli ett och det fanns åter hopp och på stadens torg och över hela landet ja över hela världen jubla folket ty även de var räddade. Solen steg upp över horisonten och spred sina varma strålar över människosläktet och deras medresenärer ännu en gång
    
Gåtan. 

Stjärnseglarens milsvida segel sög upp den kosmiska vibrationen som strömmade ut ur stjärnorna den förde seglaren fram genom galaxernas stjärnhopar, sökande efter svaret. Miljontals år, oändliga ljusår hade de tillryggalagt i den eviga kylan och ännu inte funnit svaret på den största av gåtor. Tusentals släkten hade de sett födas och dö, ingen av dem hade ens snuddat vid det sanna svaret. Så kom deras vingar att snudda vid vintergatans yttersta spiral. Där låg den blå himlakroppen, där människorna bodde. De varelser som i hela sin tid sökt och mediterat, så hade de äntligen funnit svaret och förlorat det igen. Svaret på gåtan som nästan alla i universum sökt hade de förlorat ned i de egoistiska avgrunderna, nu var det svaret endast bevarat av de hemlighetsfulla väsendena som tillsammans med människorna bebodde den blå planeten. Där i spiralens utkant möttes de Han och Hon två stjärnseglare som påbörjat sina resor i tidernas gryning. I begynnelsens ljus hade de skilts åt och påbörjat sitt sökande ovetande om varandra, ovetande om att de var två och vad de sökte efter, rygg mot rygg hade de seglat spanande ut i den oändligt kalla ensamheten och nu äntligen möttes de över den blå himlakroppen. Dess sol skulle snart slockna och just där i slutet av evighetens strålar snuddade de vid varandra och äntligen kunde de finna svaret på sitt eviga sökande. Där slog de ihop sina stjärnsegel och strålade mot varandra så som bara stjärnseglare kan stråla. Endast två av sitt slag och ändå representerade de alla varelser de ”sett” födas och dö. Där i vintergatans yttersta spiral fann de varandra, där revade de sina segel och möttes i den eviga kyssen. Kyssen som var svaret på allt, alltets svar på gåtan om varför själen söker sin spegelbild, där i skyttens tecken i Vattumannens tidsålder fann de kärleken, äntligen var den eviga seglatsen slut, de möttes och fann att själarnas möte var inte ett utan två i helhet, äntligen tillsammans i evighet, två stjärnseglare möttes och själarna vaknade.   

Ut ur väggarna. 

Ut ur väggarna kom de, inte genom dörrar och fönster, nej ut ur väggarna, upp ur vägarna kom de, inte ur brunnar och genom galler, nej rätt upp ur grus och asfalt kom de, vilda med en vilja så stark att luften och vindarna fick hämta andan. Vad är det de ville? Dessa varelser som inte är några andar eller andra astrala varelser. De kom ur murar, väggar och gator och de är som du och jag, de är inte ruskiga att skåda, nej de är underbart vackra, men inte man eller kvinna, inte könlösa, eller hermafroditer, nej de är allt på en gång. De är människornas nirvana, de är universums kosmiska vibration. Ändå är de som du och jag, nästan som av kött och blod. Vad vill de, vill de oss något, är vi dömda eller vill de rädda oss, i så fall från vad? Är det från oss själva, från våra egna uppkäftiga egon? Eller vill de helt enkelt vara med oss i vår destruktiva och förvirrade värld? Är de många frågar jag mig, ja de är många, mins lika många som oss, och alla skall vi rymmas på denna sargade farkost som vi kallar Terra. Denna bräckliga himlakropp som vi färdas på genom universums oändlighet, denna Edens lusgård som vi behandlar som en hög med avskräde på vår grannes bakgård. Vad vill de här i denna tid? Är det framtiden de vill dela med oss, och i så fall hur har dessa kosmiska nirvanavarelser tänkt sig att överleva här tillsammans med oss destruktiva egoister? Vi de blodtörstigaste av alla. Vi de räddaste av alla. Vi som är de inskränkta små skitarna i vår grannes dynghög. Vart ska vi ta vägen? Hur ska vi stå ut med att behöva skåda dessa så perfekta och underbart vackra varelser? De som rör sig som strålande spegelbilder av oss mitt ibland oss. Vi de svartsjukaste av skapelser, hur skall vårt ego orka med detta? Nu när så många av oss redan givit upp hoppet och förfallit i en total dekadans. Hur skall ”marknaden” tackla detta? Det största hotet mot den feta aktieportföljen. Eller hoppas ”marknaden” på ökad konsumtion? Skall dessa varelser visa sig besitta otroliga rikedomar som de villigt skall investera här hos oss. Är kanske detta det stora klippet? Är dessa varelser marknadens räddare, skall marknaden bli frälst? Skall marknadens dekadenta egotrippade dansare försvinna, skall det nu komma en tid då gatorna blir av guld, då gyllene torn skall resa sig runt gnistrande murar, skall vi få simma i bassänger fulla av ljuvliga mammonsavbilder. Marknaden hoppades nog på det medan de vrider sina giriga händer svettiga och tömmer sina sista droppar ur sina förtvinade kroppar som stinker av mögel, girighet och hänsynslöshet. Är detta verkligen räddningen för ett ångestfyllt släckte? Hur ska vi kunna kommunicera med dessa varelser, har någon hört dem tala, har de sagt något till någon? Nej inte en stavelse har uttalats. Vad skall vi kalla dem? Vi människor måste ju ha namn på allt. Förresten har någon vidrört någon av dem? Nej även här lever vi i okunnighetens sfär. Är vi kanske drabbade av masskos, är vi alla kanske drogade? Men nej så kan det ju inte vara. Men var kommer de då ifrån?  De kom ut ur våra väggar, upp ur våra vägar och gator, som dimväsen kom de. Ändå syns de vara som du och jag, som av kött och blod. Varför är vi så förvirrade, varför tar vi inte kontakt med dem, varför är vi helt plötsligt så handlingsförlamade? Är det för att de uppträder som om de var här först, som om vi inte fans, som om det var vi som är hallucinationer? Det är vi som är förvirrade inte de. De går inte genom väggarna längre, de kom alla på en gång, sedan var de bara här, de använder våra gator och torg som om dessa vore deras egna. Som om vi inte fans. Vilka är dessa underbart vackra varelser? Vilka är ni, varifrån kommer ni? Ni är ju ett hot mot oss förstår ni inte det? Det måste vi ju ta itu med, men hur och på vilket sätt, hur handskas vi med detta? Förstår ni inte att vår rädsla kan leda till något dåraktigt, som så många gånger tidigare. Vad vet ni om oss? Hur kan ni göra så här mot oss? Vi av Gud utsedda! Skapelsens krona! Vi Guds avbild! Ni kan inte, ni får inte. Vi endast vi är de största, bästa och vackraste. Vi är inte ormars avföda. Vilka är ni? Hur vågar ni! Ni som får oss att känna oss som maskarna i ett kadaver. Vad händer, vad gör ni med oss? Vi är skapelsens krona! Varför får ni oss att känna skuld? Vi har ju inget ont gjort. Så en dag händer det alla har fruktat. När vi vaknar denna så underbara morgon, är vi fulla av glädje och förhoppningar. Då är ni här i våra sängar, på våra arbeten, i bilarna ja överallt där vi ska vara, där är ni, delande allt med oss. Hur vågar ni? Varför gör ingen något? Alla är som förlamade. När och hur skall detta ta slut? Vilka är ni? Ni kan inte göra så här mot oss. Ni får inte! Vi vill inte! Vi blir rädda fruktansvärt rädda, och då blir vi farliga, inte bara för er utan också för oss själva. Förstår ni inte detta? Vi vill inte ha er här! Ge er av! Försvinn ut ur våra liv! Försvinn! Vrålar vi med strupar åtsnörda av ångest. Försvinn! O ni underbara, lysande varelser. Ångesten är total, för de gör oss ju inget ont, de bara är här. Överallt är de. Allt är så motsägelsefullt. Vi älskar er! Men vi vill inte veta av er. Varför, varför måste vi känna skam inför er? Vi är ju oskyldiga människor. Vi älskar er! Ge er av vilka ni än är. Är ni våra söta drömmar som förvandlats till mardrömmar som vi ej kan hantera, men ack nej ni är alldeles för verkliga, för vackra för att ens vara något ur våra söta drömmar. Ni förgör oss! Hjälp oss, kraxar vi, men ni traskar på som om vi inte ens vore en dröm hos er. Har ni förmågan att uppleva oss, kan ni känna våran ångest, eller är vi dömda till undergång medan ni står bredvid och känslokallt ser på när vi tynar bort? Varför? Vi är oskyldiga! Vi har inget ont gjort! Varför känner vi en sådan förtvivlad skam inför er? Ni som så tydligen vill förgöra oss. Utan att göra oss något, inte en beröring inte ett ord har kommit över era läppar. Era ljuvliga munnar har inte med en suck förebrått oss något, ändå måste ni ha sett hur vi behandlar vårt bräckliga rymdskepp. Ni måste ju se hur vi stympar våra bröder och systrar. Ni måste ju se hur vi våldför oss på lånade tillgångar. Ni måste ju se hur vi våldtar moder jord. Ni måste ju se hur vi karvar i hennes hud och mal sönder hennes innanmäte, förgiftar hennes kroppsvätskor och förorenar hennes andedräkt. Allt detta så skoningslöst att vi själva dör av det. Vi utför den grymmaste av handlingar, vi förgiftar och våldför oss på någon helt oskyldig. Allt detta ser ni. Och vad gör ni? Inget! Inget gör ni mot oss för detta. Vilka är ni? Hur kan ni stå ut med allt detta? När inte vi de girigaste av varelser, när inte vi gödselvattnets orena små maskar står ut med detta. Inte heller det verkar ni förstå. Att vi inte står ut. Ser ni då inte att vi blundar, att vi gjort oss blinda för allt detta och bara rusar på och hoppas att någon skall rädda oss, att ett under skall ske? Vi ber till högre makter att vi skall bli räddade medan vi våldtar. Vilka är vi? Hur kan vi? Undrar ni inte över allt detta? Är ni här för att förgöra oss, så gör det. Våra försvarsadvokater har inget att säga till vårt försvar, ty det finns inget. Ingen skall döma er för att ha räddat den sista spillran av denna underbara planet. Gör något! Säg något! Vilka är ni som får oss att känna sådan skam, som får oss att känna oss så skyldiga att vi är beredda att stå till svars för vår våldtäkt? Svara! Vilka är ni? Svara! Snälla ni svara oss! Vi står snart inte ut! Vi älskar er! Ge er av! Vi uthärdar inte längre, vi kommer att dö. Nu vandrar ni vid våran sida, nästan hand i hand med oss, ändå handlar ni inte, ni säger inte vad ni vill. Ni, o ni underbara vackra varelser, vi älskar er. Gör något! Hjälp oss! Rädda oss från oss själva! Vilka är ni? Är allt hopp ute? Finns det ingen räddning att få, vad har hänt med oss? Varför tillåter vi att dessa väsen stör oss på ett så obehagligt vis utan att vi skrider till handling, varför är vi så förlamade? Vi skapelsens krona, vi som alltid härjat, våldtagit och mördat. Vi är Guds avbild! Varför tillåter vi dessa uppkomlingar att förnedra oss med sin arrogans? Varför dödar vi inte dessa vackra snyltare. Vad har de här att göra? Att snylta på vårt utrymme är ogudaktigt, vilka ondskans frö är de här för att så? Goda varelser kan de ju inte vara när de inte hjälper oss. De fyller oss med en outgrundlig ångest, en ångest så svår att vi kommer att dö ut som släkte. Är det, det de vill, är det så de har tänkt att det ska göra? Utplåna en hel ras utan att ha gjort något annat än att bara finnas. Ett krig utan vapen, det ända de använder är ren psykologi och vi håller på att svälja detta med hull och hår. Å Gud rädda oss! Vår bräcklighet tar död på oss. Vilka hemska varelser ni är. Å ni underskönaste släkte av fullkomliga varelser. Hur kan ni göra detta mot mänskligheten? Vi älskar er ju! Vad gör ni med oss? Ge er av! Vi vill inte hata er. Vad skall vi göra, om de inte ger sig iväg? Dör vi om de ger sig av, går vi under av olycklig kärlek och saknad? Hjälp oss o arma människor. Hjälp oss! Ut ur väggarna kom ni inte genom dörrar och fönster, nej rätt ut ur väggarna, upp ur vägarna kom ni, inte genom brunnar och galler, nej rätt upp ur grus och asfalt kom ni. Ni kom med en vilja så stark att oceanens rytningar en stormig vinternatt endast är som en viskning en ljummen försommarmorgon. Ni kom för att förgöra människan på ett ohyggligt sätt. Varför just hit, till denna snart ödelagda planet. Varför hit där snart allt liv ändå är slut? Hit till en av gift stinkande himlakropp.  Hit till en himlakropp där en ras lagt sitt öde i marknadens skitiga labbar. Varför hit till ett släkte som bara hyser självdestruktiva tankar? Varför hit där bara ett fåtal orkar stå upp och hålla huvudet ovanför skiten? Varför hit där bara ett fåtal orkar skrika sina halsar blodiga för döva öron?  De flesta har slutit sina öron, gjort sig döva, blinda och kurande gömmer de sig i sina inre gömslen. Med sina kutande ryggar plöjer de sina egna egoistiska fåror i moder jords sargade kropp. Varför kom de hit och varifrån kommer de? Kom från en plats mycket värre och hänsynslösare än det här, med ett girigare släkte än vi? Nej det är inte möjligt! Inget, eller ingen kan vara värre än vi, skapelsens krona. Men vilka är de dessa människoliknande varelser? Är det därför vi älskar dem för att vi är så lika? O hemska tanke låt oss ha fel. Men stopp! Ta och tänk efter! Vilka är vi, vad var det som gick fel på vägen, vad gjorde oss till detta fruktansvärda släkte. Vad var det vi förlorade under vår strävan att bli så duktiga, så stora, så bra? Så in i dödens präktiga ville vi bli. Makt, mycket makt ville vi ha. Inget var tillräckligt för oss, framåt, framåt till vilket pris som helst, se dig inte om, framåt, uppåt, utåt, se inte ned, bli inte rädd, inget är farligt, allt går bra, allt går att rätta till, allt ordnar sig i framtiden, allt löser sig, glöm, göm, lyssna inte, traska och gå på. I denna vanvettiga strävan rusade vi från oss själva. Vad blev det av oss? Vi ett socialt släckte som levde i gemenskap, i stora stammar tätt tillsammans, nära naturen. Varför blev vi sådana storskövlare, så hänsynslösa? Vilken bluff vi gick på? Vi inneslöt oss i betonglådor staplade på höjden eller liggande på längden, isolerade oss från varandra genom maskiner och dataskärmars gråa flimmer i nattens mörker, faxars dystra prassel i kontorslandskapens sterila miljöer. Tv-apparater i var mans hem, aldrig tystnad, ett evigt snatter som fyller oss till brädden. Vi spricker, vi går sönder, vi har tappat något på vägen. Hjälp oss! Var det respekten, ödmjukheten? Var det förståelsen, var det kunskapen om livet? Var det kunskapen om vad det är i fröet, i säden, förståelsen om vad det är som gör att ett nytt liv kan spira. Var det ödmjukheten inför livet, var det, det vi tappade på vägen? Vilka är ni som får oss att tänka dessa tankar. Vilka är ni som får oss att känna sådan skam, som får oss att längta efter något vackert igen? Svara oss då! Vilka är ni? Men inte ett ljud kommer över era läppar, ert tålamod verkar vara oändligt och det skrämmer oss. Hur kan någon stå ut med allt detta? Vi gör det ju inte längre. Vi har börjat känna ångest. Det är alldeles för sent. Eller är tiden med oss, kanske ordnar sig allt till slut? Är kanske framtiden här?  Våra strupar snärjs åt, med torra rossliga halsar kraxar vi. Hjälp oss! Plötsligt nu i vår vånda, börjar vi upptäcka att dessa underbara varelser blir färre och färre, vart tar de vägen? Lämna oss inte! Överge oss inte nu! Inte nu när vi börjar vakna. Men allt fler tycks upplösas i tomma intet på ett förunderligt vis. De är här, så helt plötsligt när de går vid våran sida så försvinner de, inte in genom väggarna inte heller ned i vägarna och gatorna. Nej de tycks smälta samman med oss. Vad gör de? Tar de över oss, tar de våra kroppar som sin boning, är det så de gör, är det slutet för mänskligheten? Nej inte nu när vi äntligen har insett vart vi är på väg och kanske kan börja göra något åt det. Så en dag är det bara en kvar, han går vid min sida, och så är även han denna underbara varelse borta. Jag fylls plötsligt av en förunderlig glädje, en ren sann jublande glädje och så förstår jag. Vi har hittat det som vi förlorade under vägens gång. Vi har återfått det vi murade in i väggar och murar, det vi tryckte den i grus och asfalt, det vi stampade ned i smutsen efter besinningslös jakt makt. Nu äntligen har dessa underbara väsen fått nog och sprängt sina bojor, stigit fram ur sina gömslen för att återförena sig med oss. De är våra räddare! De vill åter ta plats i sina sanna boningar, de vill förena sig med oss och det måste vi tillåta, ty de är våra själar.  

Körsbärsträdets tid.  

När körsbärsträdets tid var inne, när det stod klätt som en jungfrulig brud, när himlen var hög och klar, då solens strålar äntligen tvättade den svarta klyftan i bergets skugga, då vaknade mannen från fjärran. Alltid naken och frusen, alltid med den förunderliga stenen i sin vänstra hand, alltid lika föraktfullt bortkastande densamma. Att åter resa sig på ömmande, ostadiga ben, att åter känna svindeln komma susande genom märg och ben, att åter undra, hur länge sedan var det sist, år, århundraden eller eoner, att aldrig veta och med samma pockande längtan efter helhet. Varför hade han fått en förbannelse satt på sig? Han viste men ville inte kännas vid denna ömma punkt. Han hade en ända gång svikit den enda och den största av kärlekar, var fanns hon nu hans drottning, var fans hon nu den demon som så obönhörligt slungade sin förbannelse över honom. Mannen som hade förföljts i alla universum i alla dimensioner på jakt efter frid. Bara han åter kunde få finna lugn och ro och att han åter få uppleva kärlekens ljuva vingslag. Naken kall och frusen, vilsen i denna tomma kropp. Då står hon där hans drottning ljuv underbart vacker, men hans hjärta förblir kallt som sten en frusen vinternatt. Varför, vilket är hans öde? Hennes blick får honom att rysa, nackhåren reser sig då hon frågar. Var är din själ min älskade? Nej inte samma misstag igen, varför kan jag inte få minnas, Varför måste varje återfödelse göra mig döv, blind och glömsk. Å, du förbannelsens gissel, varför kastar jag alltid bort stenen i min vänstra hand. Den stenen är min själ utan den är jag oförmögen att älska utan den är mitt hjärta som en iskristall i den mörka vinternatten. Och så åter ett uppvaknade, nu omgiven av främmande förunderliga dofter, åter stel och frusen, försiktigt öppnande ett öga, stirrande in i ett grått kallt granitblock, så en sällsam förnimmelse i min vänstra hand, kramp, smärta och glömska. Hur länge denna gång? Minnenas svindel får kroppen att rista jag för min hand långsamt mot mitt öppna öga, en sten så besynnerligt, vad gör den här? Då i bortkastandets ögonblick skjuter en varelse fram sina händer ur klippblocket och hejdar min rörelse, stenen blir kvar i den vänstra handen. Stenätaren knuffar bryskt till mannen så hans öga skådar rakt in i den förunderligt lysande stenen. Han lyfter sin lekamen från marken och spanar ut över vildmarken, där i fjärran ser han två skepnader så hela att det smärtar i hans hand, han ”ser” på dem och upplever något som han inte trodde att han någonsin skulle få uppleva igen, han stirrar på stenen i sin hand och den sjunker mjukt in i hans handflata. Han suckar djupt medan tårar tvättat hans stålgrå ögon. Han tackar vördnadsfullt den vresige stenätaren, denna gång har han inte kastat bort sin själ, tacksamheten fyller honom, och upp ur det mörka solgnistrade ögat på myren, den mytomspunna tjärnen stiger hon fram hans drottning, hans älskade, hon som han en gång svek, hon som han aldrig mer skall skiljas ifrån.  Omslingrade i varandras armar, ser de bort mot de två skepnaderna i fjärran och en samhörighet uppfyller deras hjärtan, äntligen fridsam helhet. I skyn seglar en jättelik örn på breda gyllene vingar, solen glimmar i dess ögon, den slår samman sina vingar och dyker med rasande fart mot de två i fjärran..  

Åter i norr.  

I Hennes inre släptes alla bojor loss, Hon hade trott att Hon var en hel och fri varelse, så hade också jordens varelser uppfattat Henne. Men nu tillsammans med Honom, Hennes spegelbild, Hennes like, då förstod Hon vad det innebar att vara hel, Förälskad och älskad och med en själ boende i sitt bröst. Hon förstod nu varför människorna hade sprungit vilse i betonggettonas avgasfyllda labyrinter, Hon förstod varför de hade jublat, ty i det förflutna hade de också haft kunskapen, senare hade de gått in i habegärets snåriga djungel, vilsna hade de klampat runt och stampat ned sina själar i dyn de lämnade efter sig, och utan själar boende i sina bröst var det omöjligt för dem att ”se” klart. Då Hon stjärnseglaren tog mark bland myrens tunga dofter, hade dess väsen anat att något alldeles speciellt hade hänt, de hade hjälpt och ledsagat Henne genom en värld som var förborgad för människorna som levde nu men som deras förfäder hade levat i ett intimt förhållande med varje dag. Väsendena hade ”sett” räddningen för planeten och dess invånare, och nu var deras värld berikad med ytterligare tre nya varelser som hade beslutat att stanna. För trots allt var det mycket som var oförstört, och mycket som behövdes rättas till, i detta kunde man skönja en underbar skapelse i det blå och gröna. Allt detta hade människorna förstått i uppvaknandets hissnade ögonblick, de hade ruskat på sina huvuden och fallit i gråt tillsammans med älvorna och vättarna. Älvorna skulle få tillbaka sitt gnistrande svarta dimhöljda öga på något vis eller åtminstone sin glädje, det skulle människorna hjälpa dem med nu när de kunde se klart igen. Överallt detta klingade silverskratt klart och genomträngande som brutet ur vattenkristaller i ett vattenfall någonstans i en djup avlägsen storskog helt i harmoni med älvorna och stjärnseglarnas ljuvliga stämmor. Berusade av lycka över att ha mötts här på den blå planeten tog de varandras händer och slog ut sina milsvida stjärnsegel till full vidd, följde den kosmiska vibrationen och seglade upp i den sjunde himlen, de styrde sina segel mot norr, Han var helt uppslukad av Henne och planetens skönhet.  Han ville aldrig mer ut i den oändliga ensamhetens kyla seglande fram i solvindarnas eviga brus utan att möta en enda varelse bara kall sten, gasmoln och evig strålning, ensam lika ensam som en själlös människa. Han hade känt smärta, längtan och förtvivlan där i oändlighetens eviga vidder, och  nu här helt tillfredsställd och så oerhört lycklig. Långt i fjärran bland de blånande fjälltopparnas dalar ligger ljuvliga myrarna som Han upplevt genom Henne i ett skälvande ögonblick, då de läste varandras sinnen. Han längtade efter att själv få känna dofterna att få uppleva gungflyns stilla gungande täcke. De landade mjukt vid randen av en underbar djupsvart tjärn som återspeglade en högblå himmel och en bedårande gyllene örn som seglade högt där uppe, Hennes bundsförvant här i det inre av tassemarkerna. De lade sig ned och lät solen rena deras kroppar med sin värme, dofterna slingrade sig förföriskt runt och in i deras sinnen och förde dem bort och in i varandra och de möttes åter, Hon förd med en sensuell rörelse ett gyllene bär till Hans läppar och Hans helhet tycktes explodera i en sällsam upplevelse så ljuvligt sensuellt tillfredsställande att ett blått regn genomsyrade deras sinnen och deras kroppar tvättades rena, deras själar sammanflätades och färdades genom gnistregnets blåa slöja till en fjärran skog där de blev förförda av näckens spel, ”såg” solen leka i vårgröna späda löv som vilade på grenar uppburna av silverstammar i en skog där vindarna lekte tafatt med älvor och vättar. De låg omslingrade i ett möte som de väntat på sedan tidens födelse, en evighetens kyss och de reste sig utmattade upp och därborta såg de mannen från fjärran och hans drottning, de log, deras hjärtan sjöng. Örnen kom dykande från skyn med rasande fart, gav till ett skri av djupaste glädje slog sig ned på Hans breda axel, sneglade med förståelse i sina klara djupa mörka ögon på Henne och solen gnistrade i hans gyllene fjäderskrud................slut...

Janne ”JAS” Svensson…©…97-08-22 / 02-09-10 /10-04-26
Upphovsrätten och © till ”EN NY VARELSE” är Janne ”JAS” Svenssons 53-11-28.
All spridning av denna text utan Janne ”JAS” Svenssons medgivande beivras enligt  gällande lag  



Hemsida drivs av  Vistaprint