Företagets namn - Företagsmeddelande
Slemsvampar eller Mycetozoa omfattar två stora grupper (plus kanske en massa små egna grupper), som har det gemensamt att de har ett naket amöbastadium med frilevande amöbor och bildar ett plasmodium.

1.
Den ena gruppen kallas cellulära slemsvampar. Dictyostelium, även kallad falsk slemsvamp, är en encellig social amöba som normalt lever i skogsjord/förna. När bakterierna som den livnär sig på tar slut, strömmar en mängd Dictyosteliumceller samman och utvecklas till en multicellulär organism. Dictyostelium går igenom en utvecklingsfas under vilken celler får unika egenskaper och specialiserade funktioner. De cellulära processer som styr växt, rörelse och utveckling av Dictyostelium har konserverats genom evolutionen och är, om inte identiska, så i alla fall snarlika de som pågår i djurens celler.

Schematisk bild av Dictyosteliums livscykel
Schematisk bild av  Dictyosteliums livscykel





Dictyostelium-amöborna lever av bakterier i jorden. När bakterierna är uppätna och svält är nära förestående, slutar amöborna att dela sig och aktiverar flera gener som låter dem bilda ett s k pseudoplasmodium med en mängd amöbor som "klibbar ihop" sig och rör sig tillsammans som om de vore en individ. Men de enskilda amöborna behåller ändå sin individualitet och skiljs åt igen om man t ex skakar dem i vatten. Dessa aggregat, som kan innehålla upp till 100,000 celler, när pseudoplasmodiet rör sig framåt sker en arbetsfördelning mellan amöborna så att en del dör och bildar ett skaft under det att efterkommande vandrar upp på skaftet till toppen
och bildar fruktkroppar och sporer. Fruktkropparna innehåller 80,000 livskraftiga sporer uppburna av 20,000 döda stjälkceller.
Dictyostelium discoideumDictyostelium discoideum


Dictyostelium discoideum, odlar sin egen föda. Denna lilla encelliga organism är nog världens minsta odlare. Man har upptäckt att denna art kan odla den bakterie som utgör den huvudsakliga födan. Tidigare trodde man att dessa amöbor jagade bakterierna, men nu visar det sig att de kan odla bakterierna genom att låta dem etablera sig och växa till sig, för att sedan äta en del av "skörden", men inte hela. De låter helt enkelt några bakterier finnas kvar för att få mer mat senare. Man har känt till arten länge och dessa encelliga individer har ett fascinerande beteende när de bestämmer sig för att flytta. Inte nog med att de flyttar, de tar med sig sin odling och etablerar nya bakterieodlingar på dessa nya ställen.

2.
Den andra gruppen kallas acellulära slemsvampar eller myxomyceter.

En enda cell, ett plasmodium.

Det unika är att myxomyceten bildar plasmodium, en enda cell med tiotusentals kärnor i varje kubikmillimeter protoplasma. Plasmodiet kan vara bråkdelen av en millimeter men hos de största arterna flera centimeter eller decimeter i diameter. Ändå är det en enda cell!  Det normala är annars att en cell är mycket liten och normalt bara kan upptäckas i mikroskop.
I yngre stadier har plasmodierna rörelseförmåga. De ”kryper” långsamt upp till några centimeter per dygn. Rörelsen är väldigt speciell. Protoplasman i plasmodiet pulserar fram och tillbaka, men hela tiden lite mindre tillbaka än framåt. (Protoplasma är det trögflytande innehållet i en cell innanför cellmembranet.)
Den bakre delen av plasmodiet utbildar plasmakanaler som fördelar sig i allt finare kanaler framåt och längst fram sammanflyter till en enda slemmassa. På så sätt glider plasmodiet långsamt fram över underlaget och tar upp näringspartiklar som svampsporer, bakteriekolonier och andra små organiska partiklar. Det beter sig som en stor amöba.
Plasmodiet behöver hålla till i fuktig miljö, där det inte torkar ut och där det är lätt att hitta föda. Utanför cellmembranen anlägger plasmodiet en slemskida till skydd mot uttorkning och andra faror.
Från plasmodium till fruktkropp.
När miljön blir torrare övergår plasmodiet till en eller flera fruktkroppar som var och en innehåller sporer. Ofta visar det sig att ett enda plasmodium kan bilda hundratals fruktkroppar men t ex hos trollsmör bildas i stället en enda stor kuddformad fruktkropp.
Vad är egentligen myxomycetindividen? Svaret blir att man får se alla fruktkropparna tillsammans som en individ, en klon! Inuti fruktkropparna bildas sporer som är ca tio tusendelar av en mm i diameter  (O,010 mm). När en av dessa sporer gror, startar en spännande och komplicerad kedja av skeenden. Fram kommer en encellig organism med två flageller, som mest liknar hårstrån. Den ena flagellen är kort och märks inte mycket, den andra är lång och hjälper organismen att röra sig (jämför, manliga sädesceller). Snart tappar den emellertid den långa flagellen och blir till en amöba, en så kallad myxamöba.
Myxamöbastadiet är viktigt. Så länge det är gott om mat växer amöban och delar sig, så amöborna kan bildas i enorma mängder. Myxomyceterna finns över hela världen och i sitt myxamöbastadium spelar de därför en viktig roll som nedbrytare i naturen. Till slut smälter ändå två amöbor samman, även kärnorna sammansmälter och vi får en cell med en diploid kärna, en början till ett nytt plasmodium.
Cellen uppför sig som en amöba, den tar upp näringspartiklar och tillväxer, kärnorna inuti den delar sig så att vi får en mångkärnig cell, ett nytt plasmodium.
Sporen, ”flagellaten” och myxamöban har alltså halva kromosomantalet. Hos djur och människan är det bara spermier och ägg (och några få celler i ovariet (ovarium, är ett organ hos hondjur där äggceller utvecklas) och testiklar som har det halva, haploida kromosomantalet.

Ingen annan organismgrupp har den här speciella livscykeln.

Därför räknas numera myxomyceterna till ett eget organismrike, man kan inte säga att de står mycket lågt eller mycket primitivt jämfört med t ex svampar, växter eller djur. De är en tidig, egen utvecklingslinje, ingen särskilt stor linje precis. Man räknar med att det finns drygt 200 arter myxomyceter i Sverige och möjligen 700 i hela världen.

Schematisk framställning av livscykeln hos "äkta slemsvamp" Myxomyceter. Den skiljer sig inte nämnvärt från Dictyosteliums förutom att här smälter verkligen amöborna samman i en cell med många kärnor och fruktkropparna bildas inte på samma sätt som hos de "falska" slemsvamparna. Jag har heller inte hittat några uppgifter som tyder på att även myxomyceterna skulle odla sin föda.
DEN SCHEMATISKA BILDEN AV MYXOMYCETERNAS LIVSCYKEL  ÄR ILLUSTRERAD AV LOWISA CHRISTELL-SVENSSON EFTER  UNO ELIASSONS ILLUSTRATION I HANS HÄFTE Myxomyceter  SLEMSVAMPAR i Göteborgs Botaniska Trädgårds Naturpark 1975





Följande text är ett utdrag ur Uno Eliassons häfte men som Uno säger om detta idag, se nedan (**). ”Myxomyceter Slemsvampar i Göteborgs Botaniska Trädgårds Naturpark” Ekologi och Utbredning.

Myxoamöborna och plasmodiet tillgodogör sig levande bakterier, svampsporer, svamphyfer samt döda organiska partiklar. Fruktkropparna utvecklas framförallt på murken ved och förna men ej sällan också på levande växtdelar. Ibland kan fruktkropparna utvecklas på oorganiskt material. Fruktkropparna utbildas helst i skugga, ex. på den mot marken vettande sidan av liggande murkna stockar. Detta gäller dock långt från alltid.
Vissa arter tycks föredra murken barrved framför lövved. Andra arter föredrar ved framför bark.
Ofta kan flera myxomycetarter anträffas på en och samma stubbe. En del arter tycks föredra tämligen färsk ved, andra något murken ved, andra åter kraftigt murken ved. Vissa arter utvecklas helst på mossor andra framför allt på lavar. Några arter, ex. Physarum bivale, hittar framför allt på vissna löv i förnaskiktet. Ett antal arter är koprofila och växer på djurspillning.
Ett akvatiskt levnadssätt förekommer hos den från Brasilien beskrivna Didymium aquatile (Gottsberger & Nannega-Bremekamp). Phaneroplasmodiet lever submerst, ibland krypande på sandbotten, ibland sittande på i rinnande sötvatten nedsänkta blad eller kvistar, ibland flytande på vattenytan (allt enligt beskrivning från typlokalen).
Vid tiden för fruktifieringen lämnar plasmodiet vattnet. Fruktkropparna utvecklas på stenar straxt ovanför vattenytan. Beträffande myxomyceternas årstidsberoende synes en del arter vara att betrakta som vårarter (ex. Reticularia lycoperdon), andra arter som sommararter (ex. Arcyria nutans). Trichia-arterna kan betraktas som höst- eller t.o.m. senhöstarter. En del arter är vanliga under en kort period, under det att andra har en över flera månader utdragen fruktifieringsperiod. En del arter varierar kraftigt i frekvens från ett år till ett annat. Myxomyceterna förkommer över i princip hela jorden.
En del arter tycks vara inskränkta till speciella områden, ex. till tropiska eller till områden nära snögränsen. Många små och oansenliga arter är kända från ett fåtal insamlingar men kan ändå misstänkas ha en vid utbredning och kanske t.o.m. visa sig vara vanliga, när noggrannare insamlingsarbete har gjorts. Vissa arter har hittills anträffats endast vid odling i fuktkammare. Drygt 450 arter av myxomyceter är kända i världen. Av dessa har ca 175 hittills anträffats i Sverige.

På den här länken hittar du Göteborgs Botaniskas webbutik där du kan köpa Unos häfte om Myxomyceter.

(**) Är kommentarer som Uno själv har gjort angående mitt referat och de är direkt kopierade från Unos svar till mig. (**)Ett stycke som du citerar ur min lilla myxbok börjar med “Ett akvatiskt levnadssätt förekommer hos ... Didymium aquatile” Observera att min lilla bok gavs ut 1975 (jag betraktar den numera mest som en ungdomssynd). Det har senare visat sig att D. aquatile är samma art som Didymium nigripes, en relativt trivial art som är vanlig även hos oss och gärna förekommer på lövförna.
Vidare vet vi i dag att vattenlivet ingalunda är ovanligt. Många plasmodier kan röra sig i vatten. Nära slutet citerar du mig att drygt 450 arter förekommer i världen varav 175 är kända från Sverige. Ja, så var det 1975. I dag är över 700 arter kända varav ca 225 från Sverige.
(På slutet av 60-talet och under 70-talet var myxomyceterna närmast en växande sidohobby för mig, jag arbetade framför allt med evolutionsproblematik hos högre växter. Som framgår av min hemsida (www.unoeliasson.com) så har jag ett stort antal publikationer över angiospermer, fr. a. floran på Galápagos och Hawaii.
Sedan några år har jag lagt av helt med högre växter och numera är det myxomyceter för hela slanten.) Ett tillägg kan kanske också vara på sin plats angående Uno Eliasson.

Uno har arbetat med myxomyceter i ca 40 år och anses tillhöra auktoriteterna i världen. Nämnas skall också att myxomycethäftet är från 1975, och att Uno hoppas kunna komma med någonting modernare i sinom tid, som han själv utrycker det.



Hemsida drivs av  Vistaprint